Wladyslaw Szpilman berättar med egna ord om hur han som genom ett mirakel överlevde nazisternas skräckvälde i Warszawa.
Warszawa den 23 september 1939. Den unge pianisten Wladyslaw Szpilman spelar Chopins Nocturne i Polens Radio. Utanför huset briserar de tyska bomerna och han kan inte själv höra vad han spelar. Det är det sista musikstycke som spelas i radion innan de tyska nazisterna tar över. Skräckväldet inleds, den judiska befolkningen trängs ihop i ghettot, transporterna till förintelselägren blir en del av vardagen. De flesta av Szpilmans vänner och hela hans familj utplånas. Men som genom ett mirakel överlever han själv. Han räddas av en tysk officer.
Szpilman skrev sina memoarer direkt efter andra världskriget och boken publicerades i Polen 1946 men de kommunistiska myndigheterna förbjöd kort därefter dess spridning.
Boken innehåller utdrag ur den tyske officeren Wilm Hosenfelds dagböcker samt en efterskrift av Wolf Biermann.
Wladyslaw Szpilman är född 1911. När Polens Radio öppnade sina sändningar 1945 spelade han återigen Chopins Nocturne.
Szpilman gjorde efter kriget karriär som konsertpianist och kompositör. Han bor i Warszawa.

Sundsvalls Tiduing

29.01.2000

Skildringen om ondskan

Tadeusz Borowski: Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar! Översättning och urval Catherine Berg. ZetaPe. Imre Kertész: Mannen utan öde. Översättning: Maria Ortman. Norstedts. Primo Levi: Är detta en människa? Översättning: Ingrid Börje. Panache. Wladyslaw Szpilman: Pianisten. Översättning: Ingela Bergdahl. Bra Böcker.

Ett annan perspektiv på förintelsen ger polacken Wladyslaw Szpilman i memoarboken Pianisten. Den utspelar sig i Wars-
zawa under andra världskriget, i ghettot och efter att ghettot jämnats med marken.
Boken gavs ut i höstas men väckte ringa uppmärksamhet, kanske för att den gavsut av Bra Böcker, vars utgivning sällan oriskrivs på kultursidorna. Mer uppmärksamhet fick Pianisten nä r RomanPolanski nyligen tillkännagav att han,l
köptälmrättigheternatillboken. Pianisten är en enastående, gripande och upprörande bok, återigen för att författaren är så lågmält och klarögd. Bokenigi publicerades redan 1946, men för med tystnad i Polen oblh blev snart förbju-, den: Szpilman var lite för uppriktig når han skildrade hur'polacker, ukrainare, letter, ryssar och tyska nazisterna samarbetade. Att han dessutom beskriver hur judar svek varandra i ghettot, har förmodligen bidragit till att andra upplaga-n av Pianisten utkom först 1998. Kanske finns även en annan förklaring. Szpilmans memoarer får nämligen en oväntad vändning när huvudpersonen i slutet av kriget - undangömd,,sjuk och svart undernärd i Warszawas ruiner - fär hjalp att överleva av en tysk officer. En obekväm sanning: världen är yarken svart eller vit.

Szpilman är jude, en överlevande vars hela familj mördades, men hans avsikt är varken att idealisera elle~ dei~onlsera, bara detta att bära vittnesbörd om vad han upplevt.

Slutsatserna måste vi dra själva.

ÖRjAN ABRAHAMSSON

Gefle Dagblad

16.12.1999

Befriande med historiens paradoxer

Pianisten. Den polske pianisten och kompositörens Wladyslaw Szpärnan berätse var förbjuden i det kommunistiska Polen.

WLADYSLAW SZPILMAN
Pianisten
Bra Böcker

Skildringarna av vardagslivet i de många ghettona under andra världskriget är vid det här laget rätt många.

Den polske pianisten och kompositören Wladyslaw Szpilman skrev på 40-talet en av de mer läsvärda berättelserna om hur han överlevde eländet och förföljelserna. Szpilmans berättelse var förbjuden i det kommunistiska Polen, trots att den hunnit publiceras innan kommunisterna krossade den polska demokratin,

Nu föreligger den på svenska i översättning av Ingela Bergdahl och kompletterad med utdrag ut- den tyske officen~n Wilm Hosenf~kls dagböcker från den tid Szpilman berättar om och dessutom försedd med ett efterord av den tyske trubaduren och protestsångaren Wolf Biermann, vars far dog i Auschwitz.

HOSENFELD var den officer sorn till slut räddade SzpilmanochförWolfBiermannär Hosenfelds hjälteinsats ett tecken på att allt hopp trots allt inte är ute för mänskligheten.

Att Hoserifeld var tvsk kunde omedelbart efter kriget inte berättas - ingen fick säga något gott om tyska soldater i det klimat som då rådde - och Szpilman gjorde honom därför till att börja med till österrikare. Det blev mera låttsmält sa.

Szpilmans historia börjar när kriget bryter ut och han spelar ett. Chopinstycke i polsk radio. Samma stycke spelar han på nytt så fort kriget är slut och Polen åter befriat. Det är, skriver Biermann, som om de polska radiolyssnarna fått ett sexårigt uppehåll i Chopinstycket medan Flitler spelade sin roll på världshistotiens scen. Det kan kanske verka vara en cynisk kommentar till de hemskheter som alla judar i Warszawa upplevde under den tyska ockupationen, men det anslår på något sätt också tonen för Szpilmans egen berättelse. Han förefaller inte förmögen att känna vare sig hämndbegär eller revanschlusta. Finns prosa är oerhört saklig och till och mednär han berättar om de allragrövsta tyska brotten gör han
det i en ton som inte utesluterreflektion och samtal.

"PIANISTEN", som Szpilmans självbiografiska historia heter, blir på det sättet ånnu förfärligare i sin precision. Den slår dig sorn läsare rätt i solarplexus - här ges aldrig någon chans att komma undan med att det som berättas är alltför förfärligt att ta till sig. Nej, Szpilman ger oss ghettovardagen där människorna trots allt försöker leva ett anständigt liv och där modern i hans egen familj ser till att så länge som möjligt upprätthålla de gemensamma middagarna för att åstadkomma något slags harmoni och lugn i den kaotiska närverklighet som inte bara Szpilmans rör sig.

"Pianisten" är helt enkelt ett vittnesbörd utan vrede, skrivet med en närmast kuslig vardaglighet i ton och språk.

Wladyslaw Szpilman berättar hur allting var sådant han såg det. På det sättet blir också hans berättelse långt förfärligare än många av de skräckskildringar som jag har läst tidigare eller sett i dokumentärserier om detta det kanske svartaste skedet i europeisk 1900-talshistoria.

"Pianisten" är vad engelsmännen brukar kalla en minor classic, en klassiker i miniatyr, och, det är skönt att Sverige n u också får en egen utgåva tack vare den tyska nyutgåva som kom häromåret.

WLADYSLAW Szpilman tar sig också tid att berätta om polskt musikliv tinder ett a, de mest dynamiska skededetta musikrika lands histo ria och han berättar till exem pel om sina kontakter met kompositörer som Lutosla, ski. Han ger oss inblickar

hur kulturlivet av egen kraf förmår upprätthålla det dju pare motstånd mot makten urartning som så många kril genom århundradena har get oss exempel på.

Jag tror att en bok som "Pin nisten" skulle kunna gör, minst lika mycket nyttakampen mot totalitära idée och åsikter sorn någonsii statligt finansierade kampan jer som ryggar för den ena si dan av det totalitära mvritet den som ligger närmast de eg ria åsikterna och därför svå rare att hantera för en stat oel en regering som tror sig kun ria plocka poäng på att lång efteråt gottgöra allt det son samma stat och en likartad re gering gjorde fel när det be. gav sig.

EN RYSANSVÄRD fråga ät nämligen den om vad som hade hänt med Szpilman om lian hade lyckats fly, säg 1942 ocli harnnat i Sverige?

Själv är jag övertygad om att Per Albin Hanssons folkhemske tjänstemän hade skickat tillbaka den pianospelande juden till en säker död i Tyskland.

Nu räddades han till livet a~ en nazist.

Visst är det befriande ati historien också rymmer såda na paradoxer?

ULF JÖNSSON

Svenska Dagblad

27.01.2000

Raport fran en ode o i en blodig, överbefolkad värld

BOK

Wladyslaw Szpilman

"Pianisten"

Bra Böcker. 238 s

Min far, Wladyslaw Szpilman, är inte författare, säger Andrzej Szpilman i sitt företal till faderns memoarer. En onödig brasklapp. Pianisten är avfattad på en bildad mans utmärkt fungerande prosa. Wladyslaw Szpilman, född 1911, var musiker och komponist till yrket, redan före kriget verksam vid polska radion som pianist. Efter kriget gav han konserter över hela världen.
Om "Pianisten" är en rapport från en öde ö mitt i en blodig och överbefolkad värld, d v s Warszawas getto, och från hela denna i ruiner lagda stad (bokens polska titel är "En stad dör"), så är rapportens upphovsman en ny Robinson Crusoe. Med den skillnaden att Wladyslaw Szpilmans robinsonad - att jämföras med engelsmannens tillvaro på en paradisisk ö som flödade av friskt vatten och bjöd färsk frukt att äta - borde inte en enda mänsklig varelse ha behövt genomlida.
För att börja från början: Året är 1935. Ett av bokens fotografier visar en elegant dam flankerad av två välklädda herrar. Mor, far och son på stadspromenad. Damen bär hatt men ingen kappa, herrarna inga överrockar. I fonden ett grönskande sommarträd. Den unge mannen lyfter handen i en avvärjande gest. Uppenbarligen för sent för att avstyra att just detta underbart harmlösa ögonblick förevigas.

Förmodligen är bilden tagen av en av de företagsamma gatufotografer som då för tiden florerade på Warszawas gator. Med krigsutbrottet förändras familjen Szpilmans tillvaro helt: sju år efter den idylliska bildens tillkomst är bara Wladyslaw Szpilman i livet. Det är som om hans lyfta hand en sommardag för länge sen hejdat den annalkande döden. Hans föräldrar, de båda systrarna Regina och Halina, och brodern Henryk med en Oxfordutgåva av Shakespeare som enda packning, deporteras 1942 från den beryktade Umschlagsplatz, omlastningsplatsen i gettot, tillsammans med 310 000 män, kvinnor och barn. Bestämmelseort: Treblinka.
Wladyslaw Szpilman klarar sig från deportationerna, undkommer tyskarnas människojakt och får från den andra sidan gettomuren bevittna den gettots totala förstöring som följde på den judiska kamporganisationens uppror mot tyskarna den 19 april 1943. För att undgå upptäckt flyttas han av sina polska vänner från gömställe till gömställe, blir förrådd, undkommer döden, överlever. Också Warszawas misslyckade uppror sexton månader senare upplever han som ett passivt men ständigt hotat vittne. Mellan den 4 oktober 1944 och sovjetarméns intåg i Warszawa den 18 januari 1945 för han en nomadiserande tillvaro i nedbrända, sönderbombade hus, alltid på jakt efter föda och vatten, alltid på vakt mot tyska patruller, sjuk, törstande, utsvulten, helt ensam i den övergivna staden.
Till slut räddas han från en säker död av en tysk officer. Här slutar skildringen av pianisten Wladyslaw Szpilmans robinsonad.

Bokens nästa kapitel är ett utdrag ur Wilm Hosenfelds dagböcker, en ädel man vars öde blev oförtjänt hemskt. Kapten Hosenfeld, lärare i det civila och soldat av den gamla stammen, tjänstgjorde som löjtnant under första världskriget i Kaiserns armé. Hans avsky för nazismen - som klart framgår av dagboksanteckningarna - var en troende, principfast mans avsky. Nog tyckte Wilm Hosenfeld att Tyskland kunde ha behövt något mera Lebensraum, men han tog helt avstånd från sättet på vilket hans landsmän skaffade sig och förvaltade detta livsrum. För gammal för fronttjänst fick han ansvaret för idrottsanläggningarna i Warszawa som tyskarna tagit över, vilket gav honom möjligheter att ge skydd åt förföljda polacker, möjligheter han utnyttjade ofta och med fara för eget liv. Tillfångatagen och torterad av ryssarna "därför att de sovjetiska officerarna tog det för en alldeles särskilt upprörande lögn, då han påstod att han räddat en jude", dog han 1954 i ett fångläger. Mot slutet "var hans sinne förvirrat, som hos ett misshandlat barn som inte förstår varför det är slaget". Wladyslaw Szpilman som på omvägar fick kännedom om sin räddares öde försökte hos den då mäktigaste mannen i Polen, den med rätta avskydde chefen för hemliga polisen Jakub Berman, utverka löfte om intervention hos ryssarna till förmån för kapten Wilm Hosenfeld. Förgäves.
I sitt utförliga efterord, bokens tredje avsnitt, klargör Szpilmans vän Wolf Biermann hur Hosenfelds anteckningar kom att ges ut tillsamman med memoarerna. Dessa tre delar, en något oregelbunden triptyk, visar på ett övertygande sätt att det i denna värld, så fylld av vidrighet och grymhet, måste finnas och därför också ibland finns plats för godhet och mod.
Szpilman gav ut sina minnen 1946, med Biermanns ord "i stundens hetta eller rättare sagt i djup chock". Boken blev mycket läst och rentav filmad, men snart föll den i en politiskt betingad glömska. Regimen i Polen ville inte höra talas om en god tysk, och i Israel ville man just då inte veta hela sanningen om Warszawas getto. Man kan inte annat än glädjas över att Bra Böcker beslutat ge ut denna trots allt hoppingivande bok och anförtrott översättningsarbetet åt Ingela Bergdahl.
Rita Tornborg

Sydvenskan

Pianisten och officeren

Två polska böcker om överlevnad mot alla odds under andra världskriget finns nu på svenska.

Boken

Av GÖRAN LUNDSTEDT

Roman Polanski lär ha planer på att filma Wladyslaw Szpilmans 'Pianisten", den märkliga självbiografiska berättelsen om överlevnad mot alla odds i Warszawa 1939-1945.

Boken gavs ut i Polen 1946 men blev snart indragen. Fören osminkad ögonvittnesskildring av detta slag fanns det inte plats. Denstänide inte med den officiella sovjetiska historieskrivningen. Anstötligt var inte minst det faktum, att Szpilman räddades till livet av en tysk officer (i den polska utgåvan gjordes denne till österrikare!).

Å andra sidan skonade Szpilman inte heller quislingar på den egna sidan. Han berättar allt han sett med "vemodig objektivitet" (Wolf Biermann i ett efterord) och en av de illusioner som han tidigt förlorade var tron på en ~ illmän solidaritet. Exempel pit storsinthet var lysande undan ag.

Den värld tji an värden som

kriget i-nedförde, "där allt som haft bestående värde en månad tidigare var förstört", präglades av slump och utstuderad grymhet. 1 gettot roade sig bödlarna med godtyckliga "selektioner" och arkebuseringar. Den ständiga ovissheten om tyskarnas avsikter var "en del av ett system avsett att hålla oss ständigt nervösa och osäkra inför, framtiden".

Det var en katt och råtta-lek, där sadism och makabert skämtlynne förenades. Föraktet hade också en semantisk sida: arbetsläger kallades för 11 social omskolning" och deportationen till Treblinka för omlokalisering".

Någon menar, att "den totala meningslösheten i det som skedde var ett uppenbart bevis på att det skulle upphöra". Det var en klen tröst 1942 och det fanns ett system: terrorns.

Szpilman lyckas rymma frän transporten till förintelselägret på själva "omlastningsplatsen"och ser hela sin familj föras bort. Hans fortsatta existens, då han på självmordets gräns framlever från dag till dag i olika gömställen, är ohygglig. Slutligen, vintern 1944, "bor" han på taket till ett brandskadat femvåningshus, ,men blir beskjuten och slutet tycks nära.

Ut-an mellankomsten av den tyske kaptenen Wilm Hosenfeld hade det säkert också inträffat. Denne -"den enda varelse i tysk uniform jag träffade som var mänsklig"- var uppenbarligen en ovanlig människa att döma av de utdrag ur

hans dagbok som har fogats till Szpilmans berättelse. Hosenfeld dog i rysk fångenskap.

Medan Szpilman skrev sin bok alldeles efter kriget har Tadeusz Czarnecki ett betydligt längre, nästan sextioårigt, perspektiv i "Jag är frisk och mår bra". Också han upplevde den tyska ockupationen i Warszawa och hamnade i det ökända Pawiakfängelset. Ironiskt nog blev vistelsen där en förberedande kurs i överlevnad som han kunde dra nytta av, då han senare internerades i Auschwitz.

Han lärde sig t ex att absolut lydnad paradoxalt nog ofta betydde undergång. Som "arier" och politisk fånge betraktar sig Czarnecki som på flera sätt "privilegierad". Då förintelsen av judar blev systematisk 1943 innebar det ett slags dispens för de övriga fångarna. Bödlarria var helt enkelt fullt sysselsatta.

Czarnecki frilägger sociala och psykologiska mönster, de särskilda strategier som utvecklades i lägret. De morbida detaljerna är många: vi får veta, att Zyklon B-gasen transporterades i en rödakorsbil och att massmördarria firade jul med avsjungande av "Stille NachC.

Wladyslaw Szpilman: Pianisten. Med utdrag ur den tyske officeren Wilm Hosenfelds dagbok. Efterord av Wolf Biermann. Övers Ingela Bergdahl.

Tadeusz Czarnecki: Jag är frisk och mår bra. Ord & Visor.

Göran Lundstedt är litteraturkritiker.

Kvällsposten
Malmö, 2000-01-26

Som en reseskildring till helvetet

Hur mycket visste det Sverige, som borde veta, om Förintelsen och hur tidigt visste samma kretsar om totaliteten i nazisternas projekt med ett Europa utrotat på sina judar?

Projektet "Sverige under andra världskriget", som ynglade av en rad avhandlingar och doktorshattar, nådde varken fram till orent svenskt bankguld, rullorna på svenskar i tjänst som bödlar hos Waffen-SS eller slavarbetare i SKF:s tjänst.

Vad visste vi om ett av de perfekta helvetena på jorden, gettot i Warszawa? - -

Säkert mycket, för på plats i den polska huvudstaden var industrialister som ASEA:s Sven Norman som inte bara för de allierade berättade vad de såg och hörde.

I dag vet vi naturligtvis allt vad som hände i Warszawagettot, mycket tack vare vittnesbörder som musikern Wladyslaw Szpilmans, Szpilman vars osannolika överlevnad skildras i Pianisten - utgiven på polska redan 1946 men sen giftstämplad av regimen och återutgiven i Polen först i vår tid.

Bokens överlevnadshistoria kan dock inte mäta sig, med sin. upphovsmans.

Mirakulöst nog kunde Szpilman i flera år gömma sig i gettot'undan tyskarna och deras medlöpare (även, paradoxalt nog, judiska!). I ett magiskt ögonblick, på gettots Umschlagplatz, alltså omlastningsplatsen till utrotningslägren, rycktes han undan av n a-gon i mängden, men fick se sina föräldrar och syskon föras ombord på boskapsvagnarna.

Szpilmans onda berättelser är som en Baedeker till Dantes lägsta helveteskrets.

Det dagliga dödandet, razziorna, sadismen- SS-soldater sköt gladeligen småbarn som inte hälsade på dem - det totala utlämnandet, lö,~_ sen, sjukdomarna, liklukten, hungern, men framför allt det som gripit mig mest: De ständiga och falska förhoppningarna: Nu kommer de allierade, nu har tyskarna 11 glömt bort oss", nu kan det inte bli värre...

Och mitt i alltihop:

Det största undret av dem alla, den tyske officeren och katoliken Wilm Hosenfeld, som upptäckte Szpilman och som räddade honom med risk för eget liv. Den förste anständige` tysk Szpilman träffat på.

Genom Hosenfelds dagböcker, upptäcker vi något så märklig somen tysk officer som skämdes!

In i det sista, i själva befrielsens ögonb~t~6k-,! räddas Szpjlman och'han kunde en dag i direktsändning i polsk'radion -återuppta""' tolkning av Cho'piiis Nocturne som tyskt'air- i tilleri tystat, ocksÅ 1 direktsändning, en hösfdag 1939.

Jo, jag funderar på, att skicka ett ex av' Szpilmans bok till nynazisternas nya fort i Klippan. De kan inte mer än bränna den.

ULF R JOHANSSON

Polanski filmar Pianisten

Regissören och skådespelaren Roman Polanski vill filma Wladyslaw Szpilmans självbiografi Pianisten, som Ulf R Johansson skriver om härintill. Till branschtidningen Variety säger Polanski att boken påminner honom om hans egna undomsår i Krakow efter krigét och att, hanlänge har letat effter étt, manus som detta.

Pianisten har av Los Angeles Times utsetts till 1999 års bästa non-fiction.

Smalands Tidninlgen/Sniålands Dagblad

10.12.1999 Jönköping

"Pianisten" har allt

Wladyslaw Szpilman "Pianisten" (Bra Böcker)

"Pianisten" är en av århundradets mest angelägna böcker. Den skrevs redan 1946. Nu ges den ut i Sverige av Bra Böcker. I boken berättar Wladyslaw Szpilman, pianist vid polska radion, med egna ord om hur han överlevde nazisternas stvre i Warszawa mellan 1939 och 1945.

Det som gör en boken till oerhört viktigt tidsdokument är att den är skriven endast några månader efter andra världskrigets slut. I

Szpilman har allt det hemska han varit med om i färskt minne. Den unge juden berättar rakt och upp ner, utan hat och bitterhet, om det fruktansvärda öde som hela hans familj gått till mötes.

Man får en känsla av att iboken',är skriven i ett chöckfill-' stånd. Livet i gettot 'bes"s sakligt och detaljrikt.

"Pianisten" är en mörk bok med stort ljus, där den stora, tysta majoriteten fåx upprättelse. Det var långt ifrån alla "vanliga människor" som blundande för nazisternas grymheter.

Szpilman lyckas lura döden tack vare den hjälp han får av Dolska vänner - och en tysk officer. De riskerar utan att tvekaäi nä Iiv för den unge jäden.

Wladyslaw Szpilmans liv måste vara ett av 1900-talets märkligaste. När Polens, radio startade sina sändnin,,ar 1945 spelade han åter Chopins Noefurne. Efter kriget gjorde han karriär som konsertpianist och kompositör.

Johan Hedenberg

Arbetar bladet

28.01.2000

Förintelsens is vardag

Bland död och förnedring fanns även små stunder av lycka

av ÖRJAN ABRAHAMSSON

Få företeelser år så väldokumenterade, genomforskade och belysta ut alla tänkbara synvinklar som nazisternas, systematiska.. försintelse av Europas judar. Det har skrivits hyllkilometer i ämnet.

Trots det finns människor som förnekar att förintsen ägt rum. Det vore löjeväckande, om det inte samtidigt var så upprörande.

Kunskap fattas oss alltså inte, men forskningen , når sällan allmänheten. Och vad säger egentligen en siffra som sex miljoner? Upprörande, likväl en abstraktion.

Därför är de personliga skildringarna av förintelsen så viktiga. De talar direkt till oss. Böcker som italienaren Primo Levis 'År detta en människa?", ungraren Inire Kertész "Nlannen utan öde" och polack-en Tadeusz Borowskis "Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar!". Få böcker har bättre beskrivit nazisternas förmaga att förnedra människor, göra de "omänskliga".

Sällsynt otäcka

Varför? Kanske för att dessa författare inte förskönar, inte vädjat- till det ädla inom oss Tvärtoni gestaltar de osminkat brutalt, utan sentimentalitet, utan att höja rösten. Den totala uppriktigheten, parat med sällsynt precis litterär stil, gör dessa böcker unika, sällsynt otäcka och angelägna, allmängiltiga.

Där finns inte minst lågmäldheten. Vardagen skildras som just vardag.

Så menar huvudpersonen i Kertész "roman" att det inte är fasorna i koncentrationslägren man måste beskriva utan tvärtom lyckan - de små stunderna av lycka soni f~1 tiskt fanns där. Och frarnr~ allt det mest utmärkanclui långtråkigheten. För en fa--kunnig kan det tyckas inärknära nog stötande, inen just detta omvända perspektiv ger "Mannen utan öde- en smärtsamt drabbande kraft. görs ,Genom vardagen et Obegripliga-en smula mer begripligt.

Annat perspektiv

Ett annat perspektiv paförintelse- ger polacken Wladyslaw Szpilman i niemoarboken "Pianisten". Den utspelar sig i Warszawa under andra världskriget, i gettot och efter att gettot jämnats med marken. Boken gavs ut i höstas men väckte ringa uppmärksamhet, kanske för att de , n gavs ut av Bra Böcker, vars utgivning sällan ornskrivs på kultursidorna. Mer
uppmärksamhet fick- "Pianisten" när Roman Polanski rivligen tillkännagav att han köpt filmrättigheterna till boken.

Pianisten är en enastående, gripande och upprivaride bok, återigen för att förfat~iren är så lågmäld och klar ögd, närmast objektiv, publiceådcs redan men förbigicks med tystimd i Polen och blev snart förhui. den: Szpilman var uppriktig när han Ikildl,ÅIII hur,polacker, ukrainare, leIe:r,.'ryssa~r. och tyska na/ustehia samarbetade. Att han des sutorn beskriver Imr judar svek varandra i ghett,,t, har förmodligen bidragit ffli att andra upplagan av 11ianisten utkom först 1998.

Obekväm sanning

Kanske finns även en annan förklaring. Szpilinans memoarer får nämligen en oväntad vändning nät huvudpersonen i slutet av kriget undangömt sjuk och svärt undernard i Warszawa ruiner - far hjälp att överleva av en tysk officer. En obekvåni sanning: världen är inte svart eller vit.

Szpilnian är jude, en överlevande, var, - familj förintades, men hans avsikt är varken att idealisera eller demonisera, hara detta att bära vittnesbörd om vad han upplevt.

Slutsatserna mäste vi själva dra.

Dagens Nyheter

9.1.2000

Förbjudet vittnesmal.

De komunistiska makthavarna i Polen stoppade Wladyslaw Szpilmans. skildring av det nazistka skräckväldet.

LITTERATUR

Wladyslaw Szpilman

Pianisten
(The Pianist)
Övers. Ingela Bergdahl
BRA BÖCKER

Mer än ett halvt sekel har förflutit sedan krigsslutet 19451 men fortfarande utkommer märkliga dokument som kastar nytt ljus över denna mörka epok, Den tyngsta utgåvan 11 höst'(utgavs i oktober) är nog Victor Klemperers "Intill slu-, tet vill jag vittna", en nästan tusensidig dagbok som inifrån, dag för dag, nedtecknar det,nazistiska skräckväldets tolvåriga historia, skriven med fara för livet av en tysk-judisklitteraturprofessor från Dresden. '

Wladyslaw Szpilmans "Pianisten" är ett liknande dokumerit, en askflaga ur den stora branden som nu räddas ur glömskan efter ett halvt sekel. Boken publicerades första gangen 1946 i Warszawa under titeln "Smierc miasta" (En staddör). De kommunistiska makthavarna stoppade spridningen av boken och den har sedan dess aldrig tryckts om i Polen. Den engelska utgåvan har titeln "The Pianist".

WLADYSLAW SZPILMAN var konsertpianist före kriget, elev till Artur Schnabel i Berlin.I sin bok ger haninledningsvis
en dramatisk skildring av krigsutbrottet 1939; i en akt av suveränt trots spelar han Chopin ciss-mollnocturne i polska radion medan bomberna fäller, den sista radioutsändningen innan nazisterna anländer.

Många författare liar skildrat den nazistiska ockupationeri, Warszawagettots fasor, kanske mest minnesvärt av Chaim A Kaplan i "Dödens dokument", manuskriptet som hittades i en soptunna på en bakgård i ruinernas Warszawa efter kriget.

Szpilman ger ännu en Ögonvittnésskildring av detta helvete på jorden, märkligt genom sin Återhållsamma, närinast sakliga ton. Mänga skildringar' av Förintelsen har denna egen-', domligt lugna, sakliga ton, exempelvis Primo Levis berättel- > ser från Auschwitz. Känsloutbrott av hat och hämnd gönju, inte saken bättre, det ofattbara förblir ändå oåtkomligt.

SZPILMAN ÖVERLEVER. gettot, . slavarbetet, upproret och räd-w das till slut våren 1945, halvdöd av svält och urnbäranden, av en tysk officer. Det låter som en Spielbergfilm, men sådana mirakler kunde ocksi inträffa,'en liten glimt av mänsklighet i det nattsvarta mörkret.

EfterkrigetåterupptogSzpilman sitt arbete vid polska radion, och det första lian spelade var Chopins nocturne. "Man skulle kunna säga att Chopins nocturne i ciss-moll bara blev avbruten ett tag, så att herr Hitler under den sex år långa pausen skulle kunna spela sin roll pkvärldsscenen", skriver Wolf Biermann,i efterordet.

VARFÖR BLEV SZPILMANs bok förbjuden i Polen? Säkerligen därför att,han skriver beska samlingar oin polackernas,rsarnas, ukrainarnas, letterysnäs samarbete med nazisterna; d- judiska polisen i gettot ewöverträffade ofta Gestapo i iskall grymhet. "Ämnet var outhärdligt för alla inblandade,både offer och f-örövare" (Biermann). Desto viktigare då att vilär oss att se verkligheten avsanningsvittnen som Wlädyslaw Szpilman. Han bor och verkår i Warszawa, i år fyller han 89 ar. Torsten Ekbom

Värmlands Folkblad
6.12.1999
Karlstad

Skakande rapport från gettot

När tyskarna går in i Polens huvudstad sitter den unge, populäre pianisten Wladyslaw Szpilman i en studio och spelar Chopins Nocturne i Polens Radio. Det blir också det sista musikstycke som spelas i radion innan nazisterna tar över.I början verkar deras regemente inte så farligt, men snart trängs en halv miljon människor ihop i det judiska gettot. Och med
dem Szpilman och hela hans familj, föräldrar och två systrar.

Berättelsen Pianisten handlar alltså om Szpilman och livet i gettot i Warszawa. Den är skriven av honom själv strax efterkriget, gavs ut 1946, men förbjöds genast av de kommunistiska myndigheterna, antagligen för att den visar att inte alla tyskar varis s a djävlar. Szpilman räddades nämligen, efter att på fullkomligt osannolika sätt ha överlevt en rad livshot, av en tysk officer.

Utan hämnd

Om Primo Levis "Är detta en människa?" är den i särklass bästa skildringen av helvetet i Auschwitz måste den här boken vara den bästa när det gäller att dokumentera Warzsawas judiska getto. Szpilman är med frå-n början, ser och hör allt och deltar till och med i förberedelserna för upproret i gettot genom att smuggla in vapen och ammunition.

Men det är bredden i skildringen som gör den till en djupt fascinerande bok, liksom - precis som Levis - avsaknaden av personlig hämndlystnad, småsinthet och ovidkommande spekulationer. Szpilma-n berättar helt enkelt på en ganska naken och avskalad prosa om vad som hände honom. Bara det är tillräckligt för att ställa vilken action-filni som helst i skuggan.

Ingen överlever

Hela familjen ska skickas iväg till ett av de ohyggliga koncentrationslägren - Treblinka, trorjag - och de är också på väg att stuvas i in järnvägsvagn när någon ryckertagi Szpilman ochsliter honom ergdahl ur ledet. Han försöker förgäves komma tillbaks till familjen genomledet av tyska soldater men misslyckas. Det är också det sista hanser av familjen. Ingen av dem
överlever lägret.

Han håller senare, när gettot blivit mer eller mindre övergivet och han måste gömma sig i en annan del av staden, på att svälta ihjäl men överlever genoni att hitta några riögliga brödkanter som en hantverkare skurit bort frän brödet på sin arbetsplats. Han vaknar upp i ett brinnande hus men lyckas på något sätt ta sig därifran.

Kanske råkar han i livsfara 12-15 gånger men lyckas varje gang, med en allt skarpare överlevnadsinstiinkt, att klara livhan
ken. Till hjälp har han förstås också vänner och bekanta men de blir allt färre i takt med avrättningar och deportationer. Det hör till saken att Polen var det land som på samma gång var mest antisemitiskt (utanför Tyskland-Österrike) och gömde flest judar undan tyskarna.

Men Szpilman hade förmodligen aldrig överlevt och kunnat spela Chopins Noctume igen som första musikstycke när Polens Radio startade sina sändningar efter kriget om inte han hade räddats av en tysk officer som avskydde kriget. Denne man riskerade också sitt liv genom att komma tiU Szpihnan med irrat och till och med ett duntäcke. Han blev senare tillfångatagen av ryssarna och dog i ett få-ngläger utan att Szpilman fått tillfälle att tacka honom. Men han besökte den tyske officerens familj och träffade hans barn. I dag är Szpilman 88 år och bor i Warszawa.

Fantastisk bok

Det här är en alltigenom fantastisk bok om människor av alla sorter. Sådana som utan att röra en min skjuter ner tioåringar på gatan för att de inte hälsar. Och sådana som utan minsta tvekan vågar livet för att ge en av tyskarna jagad jude lite mat och tak over huvudet.

Nlen mest är boken kanske ett monument över alla de människor som levde och dog i gettot och som genom Szpilman fått en röst. Det är på många sätt en skakande bok. säkert bland det bästa som skrivits om denna mörka del av IgMtalTets historia.

GUNNAR ODHNER